Jag högg direkt när CarinP ringde och frågade om jag skulle följa med på tjejläger i Nyköping. Som extrem nybörjare på området är man inte nödbedd när det vankas undervisning. Lägret som anordnades för fjärde gången av Annette, Lennart, Birgitta och Nyköpings MS började redan på fredagkvällen men det gick bra att ansluta på lördagsmorgonen också.
När klockan ringer vid femtiden på morgonen känns dock det hela som ett rejält stölleprov men har man bestämt sig så har man. Efter att ha lastat min Honda XR 250, grötat och försökt varva upp en morgontrött hjärna bär det av mot Nyköping.

Väl framme delas vi in i 5 olika grupper beroende på erfarenhet, jag och CarinP kvalar utan problem in i den svarta gruppen, upplysningsvis är det inte samma system som i slalombacken utan omvänt.... Totalt är vi 62 stycken som med eller utan hjälp av pappor, män eller sambos fått tummen ur. Erfarenheten skiftar, några har knappt suttit på en hoj andra visar sig vara väldigt duktiga och får flytta upp ett steg.

Dagen inleds med en välbehövlig uppvärmning iförd alla skydd (får inte hjärtinfarkt), därefter blir det till att knuffa åbäket till speedwaybanan där vi ska mjukstarta. Det kanske skulle behövas en beige grupp där man får lära sig att förflytta sig mellan banorna utan att få hojen över sig..

På speedwaybanan väntar två instruktörer som tålmodigt tipsar om konkörning och bromsteknik.
Avspänd som en gaswire avverkar jag några varv och väntar på att hojkänslan ska infinna sig. Det gör den inte, det känns som om jag aldrig suttit på en hoj förut, alla landsvägsmil känns ogjorda. Har dessutom inte fått till rätta kicktekniken och känner ett visst motstånd mot att be en man om hjälp, kan själv osv.

Tvingas snart inse att man inte alltid kan själv och utarbetar ett försvar i huvudet som går ut på att Sveriges kvinnor nog har levererat tillräckligt många ton tvättade kalsonger för att kunna be om hjälp i dylika utsatta situationer! En tröst är i alla fall att övriga fyrtaktsflickor verkar ha samma problem.

Urbanan, MatteP och andra Hangarounds som huttrar vid ringside får pröva på depåserviceyrket under helgen och rycker ut/in när vi får problem. Station nummer två är gräsängen med koner där instruktören C-J med kastande bakhjul på sin KTM 125 visar kurvteknik. Där börjar det äntligen kännas lite bättre, vågar dock inte slänga fram foten så där ballt ännu. Det känns onödigt att bryta benet redan på förmiddagen...

Efter lunch förflyttar vi oss till lilla crossbanan. Det visar sig vara förcrossande kul! Vi tar oss runt med viss försiktighet i början Några varv senare har självförtroendet ökat något och jag flyger (känns det som) okontrollerat över ett litet dubbelhopp efter att ha råkat vrålgasa i ett försök att återfå balansen. Undviker i sista stund ett stambesök och i det läget känns det tryggt att sitta på Hondan. Den är som en Ardenner, eller en finsk skinnfåtölj = Man blir inte avslängd ens om man skulle vilja..

Senare på eftermiddagen är det dags för endurospåret. Vi träffar instruktören Jocke som har tillräckligt med energi för att ensam kunna ersätta hela Barsebäck. Spåret börjar bra i form av en snäll liten stig och jag hinner tänka att det går ju finemang det här. Den känslan försvinner snabbt när en stor stenhäll tornar upp sig i spåret. Först tror jag att spåret vänder här, men när jag ser en hojsyster uppe på hällen fattar jag att man faktiskt ska kunna ta sig upp för Mount Slippery, helst också tillsammans med hojen.

På något sätt kommer jag upp för stenen och skräcken för att få motorstopp är nog det enda som hindrar mig från att trilla. Kommer en bit till och är rätt nöjd i några sekunder innan nästa problem dyker upp i form av en avgrund (ca 30 cm), jag intalar mig att spåret måste vara feldraget och genar genom blåbärsriset. Märker inte att jag faktiskt kommit runt förrän jag är inne på varv två. Stenhällen ter sig nu något mindre skrämmande och det funkar även denna gång. Framme vid avgrunden inser jag med skammens rodnad på kinderna att spåret inte alls är feldraget utan att man förmodligen ska kunna åka där. Ett helt vanligt endurospår helt enkelt, jag biter ihop, gasar och konstaterar förvånat att jag inte behöver skrapas ned från stortallen med osthyvel.

Jocke instruerar: Det är bara att gasa och titta långt fram! Han visar hur det ska gå till, tar sats och drar på uppför en liten (för honom) backe så att barken sprutar. Vi står tysta och enas sedan om att det är säkert den rätta tekniken, vi enas också om att vi kanske inte är där riktigt ännu...

På söndag testar vi kunskaperna på den stoooora crossbanan. Hänger krampaktigt i styret de första varven innan jag erinrar mig några kloka ord som en av instruktörerna levererade tidigare. Kläm åt med benen om tanken, så slipper armarna ta så mycket stryk. Det funkar, det går nästan att släppa styret. Eftersom ingen verkar vara intresserad av att stjäla styret av mig finns det ju egentligen ingen anledning att blåhålla heller.. Dessutom vågar jag sätta ut benet och är tvärnöjd med det, särskilt som det inte gick av!

Efter lunch är det fria aktiviteter, så vi delar upp oss och övar på det vi känner för. Lägret avslutas sedan med stretching och middag innan vi tackar och vacklar in i bilarna och vänder hemåt.

På vägen hem kommer jag på mig själv med att sitta och granska naturen, inte av estetiska skäl utan för att bedöma huruvida det är möjligt att ta sig upp och nedför diverse stenrösen. Självförtroendet måste ha stigit till en skadlig nivå efter helgen eftersom jag inte ser några hinder, bara möjligheter (har redan glömt skräcken från första endurovarvet...)

Två tydliga ting inträffar efter denna otroligt fysiska helg, det ena är en träningsvärk som får mig att vackla runt som en budgetbarbie (den billiga modellen som inte kunde böja benen..) i flera dagar, det andra är att bankomatkoden försvann och kom aldrig tillbaka :-).

Jag kommer däremot gärna tillbaka! Lägret var kul och lärorikt och kan rekommenderas för alla som vill börja eller fortsätta. Kul också att träffa så många positiva tjejer som inte gnäller på väder och vind eller lera på kind, hoppas verkligen att det blir ett läger nästa år också!

Ps. -Trodde du att cross- och enduroåkande tjejer var grova gummor med hängprilla? Glöm det!

Lotta "L8" Rossäng 

Plats: Nyköpings Motorstadion
Krav: Mc-kort eller licens behövs inte men du måste ha med en hoj, egen eller lånad, reggad eller oreggad. Hjälm, knä- och ryggskydd, crosstövlar samt glasögon krävs också.
Du får lära dig mer om: Körteknik i cross och enduro, däck, fjädring, olja, kosttillskott och däckbyte.
Övernattning: Militärförläggning(ingick), hotell eller i egen bil.
Kostnad: Deltagare 700 kr, Hangarounds 240 kr inklusive mat och fika (2002)

Klicka på de mindre bilderna för att se en större bild.
Se fler bilder

Länk till Nyköpings MS